Vasaloppet 2009
Uranias matte Elin bloggar om sin första Vasaloppsstart!

Gustav Vasa i Mora >>>

Följ Vasaloppet Online med Google
Läs mer om Vasaloppet
Läs mer om Gustav Vasa

Skriv en hälsning till Elin i Gästboken!
Vasaloppet
 
Tack alla för ert stöd innan och alla gratulationer efter, det har betytt mycket för mig.
För er som har missat så kom jag i mål på den icke skrytsamma tiden 11 timmar och 7 minuter...
Men i mål kom jag och jag undvek repet med god marginal. För er som inte vet vilket rep jag pratar om så är det alla vasalöpares skräck (okej kanske mest de i startled 10), då man får sluta sitt lopp om man inte passerat den stationen inom en viss tid.
 
Uppladdningen började på lördagen med att vi åkte upp till Venjan, ett litet samhälle cirka 5 mil från Sälen. Där skulle vi övernatta och testa skidor. Venjan är ett litet mysigt samhälle med en riktig bygemenskap. Här håller man verkligen koll på varandra och ingen kan komma dit obemärkt. De infödda har en egen dialekt, ni kanske tycker att jag pratar dalmål men det är inget mot det här. Man kan nästan säga att det är ett eget språk med egna ord som man aldrig skulle kunna gissa sig till.
Jag hade väldigt svårt att förstå, blev lite jobbigt att hela tiden säga Va? så till slut så nickade jag bara och hoppades att det skulle passa in.
Uppbackningen därifrån var i alla fall suverän. Dagen innan blev det en rejäl portion köttfärsås och spaghetti, som lite senare avslutades med räkor, ost och kex. Skulle jag inte åkt Vasaloppet dan efter så skulle jag ha behövt gå på diet en vecka eller två.
 
Vasaloppsdagen började 04.15 med en rejäl portion havregrynsgröt som frun i huset gick upp bara för att laga åt oss. Det kallar jag uppbackning!
Jag klädde sedan på mig alla de lager av kläder jag skulle ha på mig. Jag hade först ett underställ, sen en microfleece tröja och sist en tunn vindtät jacka. Klockan 05.00 åkte vi till Sälen, vi passerade Mångsbodarna som är en av de kontroller som vi senare skulle passera på skidor.
Vägen därifrån och till Sälen kändes väldigt lång och ingen sträcka man åker på skidor. På radion spelade de min absoluta favoritlåt, Careless whisper med George Michael, och redan då visste jag att det här skulle gå bra.
 
När vi kom ut på den lite större vägen var det en lång kö, svårt att förstå att det är så många som vill utsätta sig för detta. Väl där gick vi i alla fall först och lämnade ryggsäcken med ombyteskläder till en specifik lasbil. Det stod ca 10 lasbilar uppradade med skyltar om vilka startnummer de tog hand om.
Sen gick vi och ställde ut våra skidor i vårt startled längst bort. Sen var det bara att fördriva tiden i en och en halvtimme innan starten. Även fast det inte var så kallt ute så hann jag börja frysa ordentligt i fingrarna.

När starten gick, gick det ett sus över hela startlinjen och folk stakade på som dårar över startlinjen. Detta tog dock ett snabbt slut när man kom till första backen där det blev tvärstopp. Tror jag tillbringade en timme i första backen, folk ramlade och det var lite kaos. Här började även mina fingrar tina upp och det gjorde rejält ont, jag tror nog de flesta av er ver hur det känns efter att ha varit ute och ridit i kylan.
 
Så lyckades mina ambitioner att vara snygg i spåret locka till sig någon snygg vältränad skidåkare? Ja, kanske gjorde det det, men som många har påpekat så var det nog bara jag som hade tid att spana in utbudet.
Var dock inte helt fel att vara en kvinnlig minoritet bland 10 000 vältränade killar. Men det kom i all fall fram en snygg kille till mig på första kontrollen och frågade om när repet skulle dras vid nästa kontroll. Romantiskt.
Men historien slutar inte där, för på nästa station träffar jag på honom igen. När jag är i full färd att dricka blåbärssoppa och trycka i mig bullar, kommer han fram och ber mig räcka en honom en sportdryck. Okej, jag kanske stod lite ivägen, men ändå. Då blev det fart på mig och jag stakade på som bara den för att komma ifatt honom till nästa station.
Jag hade säkert lyckats om jag inte hade haft min far stoppklossen med mig. Hans skidor, som han för övrigt åkte Vasaloppet 1984 på, hade inte det bästa glidet. De som kom efter honom i backarna fick ploga för att inte åka in i honom. Fick höra hans gnäll om skidorna från start till mål. Jag däremot hade perfekta skidor, lite konstigt när vi hade samma valla, men man måste väl skylla på något.
 
Milen rullade på och jag kände mig lika stark som jag kan tänka mig att Gustav Vasa gjorde på sin tid. Inga onda skavsår eller andra krämpor, är faktiskt riktigt förvånad själv hur pass stark jag kände mig, men man klarar nog mer äv vad man tror.
De sista 2 milen var nog ändå de jobbigaste, men eftersom det bara var 2 mil kvar så höll jag motivationen uppe.
En höjdpunkt var vid kontrollen i Hökberg när de ropade upp mitt namn när jag passserade, speakern drog ett skämt att jag här fick nöja mig med blåbärssoppa och ingen av Preems övriga bränslen.
Men det jag ändå är mest nöjd över i loppet är min spurt. De sista 2 kilometrarna lade jag upp tempot rejält och jag stakade mig säkert förbi minst 20 personer. Folk längs banan hejade fram mig och det kändes nästan som om jag var i ledningen och skulle vinna tävlingen ... bara sisådär 7 timmar ifrån.
Pappa orkade inte hänga på i mitt tempo och jag gick i mål en minut innan honom. Så båda mina mål blev uppfyllda 1) gå i mål och 2) slå pappa!

När jag tog av mig skidorna i Mora var jag helt orkeslös. Det var en konstig känsla. Jag var inte så trött som man kan vara efter ett intensivt konditionspass, utan mer allmänt slutkörd. Jag gick med stapplande småsteg i väg från målet.
Även fast jag var hur glad som helst så hade jag ändå gråten i halsen. Jag fick åka iväg i buss till platsen där vi skulle duscha. Dit hade också våra väskor och plastsäckar blivit skickad. Ganska fantastiskt faktiskt hur de kan hålla koll på allas saker.
Upptäckte att jag inte hade packat ner några strumpor och ingen hårborste. Lite småjobbigt att behöva sätta på sig samma strumpor som man haft på sig i 11 timmar ute i spåret, men det var bara att gilla läget.
Känner mig dock lurad över den utlovade förlusten av 3 kg. Jeansen som jag tagit med av säkerhetsskäl satt tightare än på länge. Tror snarare att jag gick upp 3 kilo än tappade. Okej, det kanske inte är så konstigt om man smäller i sig sisådär 20 bullar och några liter blåbärssoppa längs spåret.
 
Nej nu är det dags att avsluta denna miniblogg och jag ger en eloge till er som orkat läsa allt mitt vasaloppsvammel!
 
 Kram Elin aka Gustav Vasa



Hej alla surmular!

På webbmosters begäran ska jag nu skriva lite om hur jag har laddat inför Vasaloppet, för hur förbereder man sig egentligen för 9 mil på skidor?
Kom på att jag skulle skriva dessa rader när jag som bäst höll på att packa inför äventyret. Man måste ju ha med sig kläder som man kan byta med när man kommit i mål.
Mysbyxor kändes bekvämast men sedan kom jag på att man går ju faktiskt ner ca 3 kg under loppets gång, så jag packade ändå ner ett par jeans, så att jag inte tappar byxorna, menar jag. :)

Även fast jag har sett ut som friskheten själv så var min start hotad i början av veckan ...
Dramatik på hög nivå när jag kände en begynnande förkylning och halsont!!
Som sann hobbypsykolog började jag tänka, är jag sjuk eller är det bara mitt psyke som driver med mig?? Kom fram till att det var det sistnämnda och vips så var jag frisk igen...härligt!! Men ja, nog om det, jag skulle ju skriva om hur jag har förberett mig.

Det hela började när jag för 5 veckor sedan, lite halvt uttråkad av vardagen, läste ett infoblad från Preem som utlyste en tävling där man kunde vinna en vasaloppstart. Någonting för mig tänkte jag och skrev ihop en smörig motivering om varför just jag skulle vinna. Och redan dagen efter fick jag svaret attt jag hade vunnit.
Så här i efterhand så tror jag att det bara var jag som ville vara med. Det skulle vara fem som vann, men i  nästa nummer av "Preem nytt" stod det bara att det var jag som hade vunnit (min smöriga motivering blev självklart också publicerad ...).
Så inte nog med att jag har pressen från er alla i stallet, hela Preem Sverige förväntar sig att jag ska gå i mål.

Ja, lika bra att börja träna då! Den tidigare glada besökaren av Stockholms nation fick helt enkelt byta ut sitt gamla liv som stallets festprisse till att till 100% tänka på skidåkning..
Hade ingen aning om vad mycket det är man måste ha koll på med skidor, det är valla, fästpunkter, teknik, kläder ... Trodde i min okunskap att det i princip bara var att sätta på sig ett par skidor och åka. Har ofta fått frågan om jag har åkt mycket skidor. Har inte riktigt velat svara på den frågan för då har det blivit så uppenbart (särskillt för mig själv) vilken nybörjare jag verkligen är.
Kan avslöja för er att sist jag åkte skidor var väl kanske några staktag på gymnasiet eller kanske till och med högstadiet. Nybörjare är rätta ordet.

Har dock en tendens att vara ganska kaxig och tro att jag är lite bättre, och har lite bättre kondis än vad som egentligen är fallet. Kom dock snabbt ner på jorden igen efter mitt första träningsåk. Åkte upp till dalarna för att träna lite med pappa, satte på mig skidorna men sekunderna på skidor var lätträknade innan jag föll i backen.
Så höll jag på ett tag och ramlade i varje backe.
Kände att nu måste jag skärpa mig, jag ska ju faktiskt åka vasaloppet!!!
När vi kom tillbaka efter träningsrundan, undrade min observanta syster vad jag hade gjort i baken ...
Ha ha, då hade byxorna gått sönder efter att jag hade ramlat så mycket!

De nästkommandde träningsåken gick bättre och nu har jag glidit mig igenom 10 mil på skidor, som längst 2,5 mil i ett kör. Det kommer bli tuuufft men som tur är så ställde min far upp och anmälde sig även han!!
Blir jag intervjuad så har hans sagt åt mig att jag ska säga att det är han, en gammal vasaloppsräv, som hjälpt mig med träning och vallning. Så sant så...

Så till det viktigaste: vad ska jag ha på mig? På en sådan här folkfest måste man vara snygg, för vem vet vem man kan möta i spåret? Har fått en mössa hemskickad från Preem, men bär jag den är alla mina planer på snygghet borta ...
En grön och orange randig till min ljusblåa jacka ... Nej det går inte!
Men jag tror jag ska ta med den och sätta på den vid lämpliga tillfällen, eller så får jag lura på pappa den. Har istället en snygg proffsig craft mössa. Känner man sig proffsig och inte som en bonde från Smedjebacken, så tror jag också det går lite bättre. Lite psykologi även där.

Ska avsluta med mitt hetast träningstips: träna så lite som möjligt, för ju mer man tränar desto mer inser man hur otränad man är och desto längre verkar de 9 milen ...
Nej bättre att ställa sig på startlinjen med ett gott självförtroende. :)

Hoppas ni kollar på söndag, och om tillfälle ges ska jag självklart hälsa till mina vänner på Stall Surmulen!!
 

Fortsättning följer ...
 
 Kram Elin
 

Tillbaka till förstasidan